Haft ett underbart dygn med min Oliver i Västerås. Det blev en välbehövlig minisemester med shopping, god mat och hotellnatt. Allt gick i slow motion pga av mig och min dåliga ork, men annars kändes det nästan som vanligt. Hade tillfällen då inget av det här jobbiga fanns med i huvudet, jag bara njöt av alla trevliga saker. Veckan har varit jobbig mentalt, många jobbiga tankar och många tårar. Så detta var precis vad jag behövde. Att livet igen kändes lite normalt. Enda tråkiga var att vi inte kunde träffa vår guddotter med familj som vi saknar så.

I torsdags hade jag möte med onkologen i Falun. En mycket sympatisk läkare från Uppsala. Han var lite oroad över mina infektioner och ordinerade därför starkare Zarzio-sprutor. Och sköterskorna som sist berättade för mig att jag inte skulle behöva ta fler såna... Ja ja, vad som helst för att slippa infektioner. Han trodde att jag har det jobbiga bakom mig och att sista halvan av cellgiftsbehandlingen skulle bli lite lättare för mig. Underbart att höra även om jag inte riktigt vågar hoppas på för mycket. Är med min erfarenhet rädd för att bli besviken. Det bestämdes att strålning startar redan den 20 april och pågår i fem veckor. Jag fick önska stad för det och bad om Västerås. Känns smidigare än Gävle och Uppsala som det var tal om från början. Det blev ett bra möte och jag börjar se slutet på den här jobbiga vintern ❤️