På väg hem från sista strålningsbehandlingen för den hör veckan. 7 av 25 gjorda. Personalen på strålningsmottagningen verkar tänkt om, de har fixat in mig direkt jag kommit till mottagningen. Ibland har jag t.o.m fått gå förbi kön. Har därmed hunnit med tåget hem och då har den här pendlarveckan gått rätt smidigt. Jag har åkt med tåget kl 10 och kommit tillbaka kl 15. Helt ok!

Nu är det långhelg och det ska bli så skönt! Sugen på att hitta på nåt kul med familjen.

Det har varit en riktigt intensiv period den senaste veckan. Mycket som har hänt som tagit på krafterna. Mycket oro för en av mina nära. Samtidigt började min strålningsbehandling för snart en vecka sen. Nu reser jag till Västerås VARJE dag i totalt sex veckor. Det tar nästan två timmar enkel resa med tåget. Strålningen tar ca femton minuter och sen två timmar hem igen. Dessutom har de så underliga tider på mottagningen så ibland har jag fått vänta flera timmar på att nästa tåg ska gå. Det är verkligen ett heldagsjobb det här, och vareviga dag. Jag är trött när jag kommer hem. Även fast jag har ofantligt mycket mer ork nu än under cellgiftsbehandlingen, så är jag inte på långa vägar som vanligt. Jag blir snabbt trött och när orken är slut då är den heeelt slut. Det kan gå från en minut till en annan. Hittade ett urklipp om tröttheten i och med cellgiftsbehandling. Tycker den förklarar på ett bra vis hur det är.

Själv strålningen känner man inget av och än så länge så har jag inga symtom av den heller. Man ligger i en jätteapparat som snurrar runt en och låter. Personalen gör det dom ska, men inget mer än så tyvärr. Har förklarat min pendlarsituation för dom, men de var inte särskilt villiga att göra några större åtgärder för att underlätta för mig. Tråkigt. De gör sitt jobb, punkt. Om det bara kunde förstå hur mycket det betyder när man som sjuk blir bemött med värme och förståelse. Hur svårt det är att klä av sig inför främmande människor när man själv inte hunnit bli bekväm med sin förändrade kropp. Främmande händer som tar i en flera gånger i veckan, ibland hårt och kallt som om man bara är ett arbetsverktyg eller med värme och försiktighet så som det borde vara.

Den 28 maj är jag klar och då dröjer det bara några dagar tills min svägerska och jag åker till Malta för några dagar med sol, shopping och god mat. Vad härligt det ska bli, Cia! Längtar.

Så här mysigt gjorde min storfamilj det för mig i lördags som en överraskning för att fira att mina cellgiftsbehandlingar är över. Underbar champagne och smarriga snittar! Tusen tack igen, bästa ni! ❤️

Mår så bra sen några dagar tillbaka! Så här mycket ork har jag inte haft sedan oktober/november. Om det är nåt jag ska klaga på så är det värken i kroppen, förmodligen från sprutorna jag tar. Jag tar långtidsverkande Alvedon regelbundet och det hjälper rätt bra. Förutom det så mår jag oförskämt bra. Nätterna är en helt annan sak, men det orkar jag inte ens skriva om. Vill bara foka på det här positiva nu!!

Idag var jag till Västerås för träff med läkare och sköterskor inför strålningsbehandlingen. Träffade en underbar läkare. Första gången jag känt att det fanns hur mycket tid, engagemang och intresse som helst för mig. Har varit nöjd över nästan all vårdpersonal jag träffat, men detta var något extra. Gjorde också en datortomografi för att mäta ut området som ska strålas. Känns lite tungt att behöva åka till Västerås fem dagar i veckan i fem veckors tid. Vill bara bli lämnad i fred nu, men har inget val så det är bara att köra på.

Förresten, mitt hår har börjat växa! Mycket underligt med tanke på att det inte ens gått två veckor sen sista cellgiftsbehandlingen. Började för några dagar sen att äta B- och D-vitaminer i hopp om att återfå ork och skynda på hårväxten. Kanske har det hjälpt! Tänk vad glad man kan bli av lite hår.

Jobbiga dagar. Verkar som att denna sista omgång av cellgifter riktigt visar sina biverkningar. Det senaste dygnet har varit hemskt. Just söndagen, tredje dygnet efter behandling, brukar vara riktigt tufft. Dras med ett hemskt illamående och jag är svullen som en ballong av den höga dosen kortison. Har konstant frossa och svettningar, vet inte om jag ska klä på mig eller klä av mig. Värk i kroppen, mest på huden, klarar inte ens att nån tar i mig. Hjärtklappning som kommer och går... och många många mer konstiga biverkningar. Det märks att jag har ett gift i kroppen och att min kropp kämpar med det. Längtar såå tills det är ute. Aldrig mer vill jag må så här...

Sista cellgiftsbehandlingen gjord!! Har alltså gjort sex behandlingar helt enligt den plan som sattes i december. 2 april har varit ett magiskt datum och nu ligger det bakom mig. Fantastiskt! Jag fick två påsar blod innan och sen cellgifter. Det tog totalt nästan sex timmar på sjukhuset. Hade Oliver med mig och tiden gick rätt fort ändå tycker jag. Blev yr och lite illamående redan mot slutet av behandlingen. När jag kom hem på kvällen så kom illamåendet rätt starkt så jag drack bara en smoothie och myste med familjen, sen blev det tidigt i säng. Inte mycket sömn första natten men ok ändå. Dagen efter, alltså igår, mådde jag illa men hade ändå en helt annan ork än vad jag brukar. Måste vara blodtransfusionens förtjänst. Idag mår jag ännu lite mer illa men orken är fortfarande rätt bra, och jag kan äta viss mat. Oliver och pojkarna har åkt till Sörmland för att fira påsk med farmor, farfar och faster. Kändes lite tungt när dom åkte men har kunnat vara en del med mamma och pappa så det gick ju bra ändå. Solen skiner och jag kan nästan inte fatta att det jag går igenom nu kommer jag inte behöva göra igen. Om ca två veckor startar fem veckors strålningsbehandling, men det känns inte på långa vägar som en lika stor utmaning som detta. Som jag läste många gånger innan cellgiftsbehandlingen startade: "man kan aldrig föreställa sig hur det är att gå igenom det". Stämmer! Det är en sån påfrestning för kroppen så det liknar inte nått annat. Eller jo, lite som att få en rejäl influensa var tredje vecka. Fast med ytterligare en hop mystiska biverkningar.

Just nu längtar jag såå mycket efter att få mitt hår tillbaka. Bara lite lite hår skulle göra en sån skillnad. Så snart det kommit upp nån millimeter så kommer jag att kasta perukerna och gå runt i min snagg. Kommer kännas toppen!

Planerar resor för fullt också. I juni hoppas jag att min svägerska som fyller 40 och jag ska kunna göra vår tjejresa vi pratat om i många år. Senare under sommaren när Oliver har semester så ska vi och barnen unna oss nåt roligt att åka iväg på. Håller också på att planera resa över julen. Bestämde mig i julas för att ha som mål att åka långt bort nästkommande jul, då denna blev fullständigt katastrofal och det är ett löfte som ska hållas. Hoppas på att få med mig hela storfamiljen på det!

Det verkar helt enkelt som att den längsta och värsta vintern i mitt liv är till ända och livet börjar åter! Skål för det.