moser

Senaste inläggen

Av Mari - 16 november 2014 21:16

Haft en fin dag med familjen. I och för sig har jag varit så trött. Oklart varför. Humöret har ändå varit okej, känner mig stark även fast tankarna snurrar. De handlar mest om praktiska saker i och med operationen och behandlingen. Hur familjelivspusslet ska läggas under dessa nya förutsättningar. På kvällen får jag för mig att jag ska googla andra bröstcancerbloggar... dumt. Slutar efter jag varit in på fyra olika och alla slutar på samma vis... Med att maken, systern, vännen skriver ett sista inlägg om att kampen är över. 

ANNONS
Av Mari - 15 november 2014 07:41

 


Igår rök mitt långa hår. Etapp 1 avklarad. Måste stegvis kapa av det innan jag tappar det. Förmodligen är det borta efter jul eller i början av nästa år. Det kändes lite vemodigt när frisören kapade av min 1,5 dm långa tofs. Har haft långt så länge. Jag vet att det växer ut igen så det är ingen katastrof, det enda jag tycker är jobbigt med håravfallet är att jag då kommer att se sjuk ut. Jag ska dock snart boka tid för att prova ut en peruk så då kommer i alla fall känslan av hår och möjligheten att se någorlunda normal ut. Och om ett år har jag kanske mitt egna hår igen, om än i en väldigt kort frisyr. Fram tills dess kommer jag att matcha min käre make vad gäller frisyr 

  

ANNONS
Av Mari - 15 november 2014 07:00

 


Alltså så mycket kärlek jag fått på den här 1,5 vecka skulle räcka en evighet!! Jag har fått dom finaste meddelanden och telefonsamtal av dom runt om mig. Jag är helt tagen av all omtänksamhet. Dels delar dom min smärta och oro, vilket gör det lättare för mig att få vara ledsen och orolig. Dels får jag sån peppning och fina ord om hur de tror på mig och att jag kommer att fixa detta. Sen erbjuds jag både den ena och andra tjänsten - barnvakteri, middagar, samvaro ja allt möjligt. Jag tänker att viförmodligen behöver all tänkbar hjälp när min cellgiftsbehandling är igång. Det är guld värt att spara alla dessa erbjudanden för att plocka fram då det krisar.


Och som inte detta vore nog så har jag fått underbara blommor av mina vänner Marie och Kerstin. Ni är så fina! Mina kollegor har också skickat en ljuvlig bukett med en sån fin och rolig hälsning. Och Lina, min vän sen barnsben, gav mig häromdan ett armband med en påminnelse om budskap att vi finns för varann   Min underbara granne och nära vän Tania dök igår upp med ett stort paket med en fin lykta, sten med fin påminnelse samt choklad-te!!   


Och så har jag ju min fina familj! Pojkarna som är preciiis som vanligt - busiga, retsamma, kramiga, gnälliga, omtänksamma, bråkiga, roliga och helt underbara! Min fine Oliver som försöker så gott han kan trots oro, som alltid peppar och aldrig nånsin tvivlar på att detta ska gå vägen. Olivers föräldrar och syster som hela tiden kollar av läget och står beredda med hjälp så snart det behövs. Och så min storfamilj (känns för avlägset att säga "släkt") som inkluderar mina tre fina systrar med familjer och mina föräldrar som redan fått ställa upp med mycket barnvakteri vid alla läkarbesök och undersökningar.Vad gjorde jag eller vi utan ni min storfamilj?!


Så tacksam för alla nära och kära! Detta stöd har gjort allt lättare!

 

  

Av Mari - 13 november 2014 11:04

 

Tack fina vän för dessa kloka ord!



Mötet igår gick bra. Så är i alla fall känslan överlag. Det kunde inte synas någon spridning på bilderna från magnetröntgen. Skönt. Å andra sidan var bilderna bara tagna på brösten och lymfkörtlarna. Detta gör att jag först blir lugn till att sen bli orolig för att det finns på nåt annat ställe i kroppen. Eftersom tumören ligger så djupt tänker jag att det spridit sig till lungan. Jag frågade läkaren om det och hon bara svarar genom att säga att vi kan skicka dig till lungröntgen... Ok, vad kan det betyda? Varför tänker hon inte själv på det? Och efter en natts sömn så är jag orolig över att det finns på ytterligare ställen - levern, skelettet. Jag ringer bröstsköterskan direkt på morgonen och hon förklarar att det inte är rutin med såna undersökningar MEN att jag ska prata med läkaren om det ifall jag är orolig. Så får det bli. Måste bli från den värsta oron innan jag kan koncentrera mig på att bli frisk.


Det läkaren också berättar är att jag har fått en operationstid om en vecka. Torsdag den 20 nov på morgonen kommer det sjuka att tas bort. Eller allt tas bort, hela det bröstet. Det andra sparas. Känner mig fundersam över det och får till svar att hon inte vill att vi skär i ett friskt bröst i det här läget då jag är så sjuk och har en lång behandling att gå igenom. Fair enough. Och det bästa: jag får komma hem redan dagen efter! OM allt går som det ska vill säga. Men det borde det. Det andra bröstet tas bort + rekonstruktion görs när jag är frisk och pigg igen, det vill säga om tidigast ett år kanske...


Hon berättar att det blir cellgiftsbehandling och att den startar så snart jag läkt, alltså ungefär i mitten av december. Blir en jobbig julhelg förmodligen.


Tankarna snurrar, men idag jobbar jag så mycket jag kan för att avlasta min lilla knopp.


Kärlek <3

Av Mari - 11 november 2014 14:18

 

Jobbig dag idag... Inte hela dagen men en kall blöt filt har legat över tillvaron. Jag är nervös inför imorgon. Så nervös att jag mår illa. Imorgon ska jag ha möte med kirurgen. Då får jag svar på alla provtagningar som gjorts samt information om vilka behandlingar som jag ska få. Är så rädd över att få fler dåliga nyheter. Är fortfarande så chockad över allt från förra veckan och den chock som jag fick då. Försöker förbereda mig genom att tänka mig det värsta som kan hända. Men jag vet inte ens vad det kan vara... Spridning så klart. Att behandlingen blir tuffare än jag kan föreställa mig. Att få cellgifter innan operationen. Att tumören sitter illa till. Att den är stor vet jag redan. Att dom kommer operera bort allt, dvs båda brösten hoppas jag på. Vill inte ha nåt kvar där det kan börja växa igen. Måtte jag få information som ändå känns ok, som jag kan hantera. Håll tummarna för mig ❤️

Av Mari - 10 november 2014 22:13

 

En vecka sen bomben slog ned. Bröstcancer. Fortfarande helt ofattbart. Känner mig ju så frisk. Friskare och starkare än jag nånsin gjort. Har löptränat sen i somras och har nog aldrig haft bättre kondis. Känner mig mentalt stark. Hur kan jag då vara så sjuk?! Absurt. 

 

Det började i somras då jag fick svar från Uppsala. Ja jag bar på samma muterade gen som min mamma BRCA1, bröstcancergenen. Det skulle vara startskottet för min resa som proaktiv. Men jag hann inte...

 

 Det dröjde ända till 8 okt tills jag fick en tid hos bröstkirurg och plastikkirurg för diskussion om preventiv dubbel mastektomi - att operera bort båda brösten i förebyggande syfte och samtidigt få nya bröst med hjälp av implantat. Det första mötet, det med bröstkirurgen, blev en chock. Hon kände en knöl! En knöl jag inte hade en aning om fanns där. En knöl jag aldrig känt. En knöl jag aldrig skulle behöva känna eftersom jag skulle operera bort brösten innan jag blev sjuk. En knöl som vände upp o ned på allt. 

 

Fyra otroligt jobbiga veckor senare klev jag in på mammografimottagningen med lite fjärilar i magen men ändå med känslan av att nu skulle det visa sig att detta var nåt ofarligt och jag skulle kunna gå vidare med det som var planerat. Men nej, läkarens blick sa allt... nån drog undan mattan. Panik! Dödsångesten var total. Aldrig hade den bott i min kropp tidigare men nu fanns den där. Finns den där. Den har flyttat in  med känslan av att den aldrig någonsin kommer att flytta härifrån. 36 år, gift med en underbar man, två barn, en pojke på 6 år och en liten skrutt på 2 år. Nybliven cancerpatient. Varför..?

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2015
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ moser med Blogkeen
Följ moser med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se