Idag har jag dom vanligt varit till Västerås för strålning. Nu är det bara TVÅ gånger kvar! Idag hade jag också ett läkarbesök, det avslutande besöket. Har haft en toppenbra läkare där! Hon tyckte att min hud såg ok ut, trots att den är röd och har soleksem. Jag har haft ont i bäckenet de senaste två, tre veckorna och är lite orolig för vad det kan vara. Hon trodde att det blivit som en artros efter den tuffa kuren med cellgifter. Dessutom har och är jag ju fortfarande väldigt stillasittande, vilket förvärrar det. Hon trodde att jag blir bättre så snart jag kommer igång och rör mig mer. Hoppas på det! Man får så mycket hjärnspöken i det här tillståndet.

Har haft migrän och en enorm trötthet de senaste två dagarna. Så typiskt, men också kanske inte så konstigt så här mot slutet.

Det har varit ännu en intensiv period med roliga och jobbiga händelser. Den här tiden kännetecknas verkligen av stora svängningar mellan de två. Snart hoppas jag att allt elände är över så att det bara återstår roliga grejer.

Jag är inne på min näst sista vecka av strålning. Fem strålningar kvar, dvs en vecka. Varje resa till och från Västerås är numera sååå jobbig. Är så trött på att sitta i timmar på tåget. Och tar jag bilen, vilket händer nån gång i veckan, så känns det som att jag riskerar att somna vid ratten av leda. Ja ja, snart är det över. Börjar bli lite svedd på bröstet. Det är rött och varmt. Smörjer med kortisonkräm varje dag. Tydligen ska det bli som sämst ett par veckor efter sista behandlingen. Får se då.

Är numera rödhårig ? Försökte färga håret brunt. Tänkte att det skulle se ut att vara mer hår, men det blev rödbrunt. Får duga så länge. Tycker det ser med fylligt ut i alla fall. De senaste dagarna har jag dock saknat mitt hår mer än vanligt. Jättejobbigt att se bilder på mitt lååånga hår jag hade i höstas och veta att det tar flera år att få tillbaka den längden? men men... Inte mycket att göra nåt åt.

Nu är det nedräkning på riktigt till Maltaresan ?? Den 2 juni drar jag och Cecilia till varmare breddgrader. Har sett att det är kring 25 grader där nu. Lovely! Längtar.

Så här ser jag ut nuförtiden! ? Är så glaaaaad för att håret växer! Love it. Och färgen i ansiktet börjar sakta gå från gul/grön tillbaka till min vanliga färg. Tänk att gifterna förändrar kroppen så mycket... Huh! Igår gjorde jag första trippen bland folk utan peruk, mössa eller sjal på huvudet. Några stora ögon men det struntar jag i. Det får man med sjal också.

Igår åkte Oliver och Charlie till Schweiz för att överraska faster Cecilia på henne födelsedag idag. Grattis Cia!! Så nu är Colin och jag ensamma i huset. Morgonen startade lugnt hemma och innan dagis tog vi en promenad i skogen med katterna som sällskap. Underbart! Finns inget som slår en skogspromenad på våren.

Nu sitter jag på tåget mot Västerås för sista strålningsbehandlingen för den här veckan. Skönt med en tvådagars paus. Imorgon blir det kalas för en viss 60-åring (nämner inga namn men grattis mammAnn!)

God morgon, idag tog jag det tidiga tåget till Västerås. Min vän Micke ska plocka upp mig efter behandlingen på hans väg från Sthlm till Ludvika. Skönt att slippa åka tåg och att komma hem i tid.

Sovit så dåligt inatt. Inget barn, katt eller man som höll mig vaken, utan istället hjärnspöken. Väldigt sällan faktiskt som sånt håller mig vaken, men inatt kom all möjliga tankar gällande både mig och mina nära. Minns nu att jag en av gångerna jag vaknade hade ont i den sidan jag är opererad och fick för mig att jag hade en ny knöl där. Låg och funderade en stund innan jag vågade känna efter... tack o lov inget där.

Nu ska jag dricka upp kaffet och vila en stund.

Vilken skitdag, rent ut sagt. Började med att Colin fick magsjuka inatt. Han kräktes i sängen halva natten, så jag tappade till slut räkningen på hur många gånger vi bytte sängkläder. Stackars liten. Blev inte mycket sömn för mig, så jag hade värk i nacke och huvud på morgonen. Inte mycket att göra nåt åt... har ju inget annat val än att åka till Västerås för behandling. Stod i valet och kvalet att ta bilen, eftersom det kändes så jobbigt att sätta sig på tåget. Men samtidigt insåg jag att jag inte skulle orka att köra fram och tillbaka, rädd för att somna vid ratten, så det fick bli tåg ändå. Typiskt nog när jag för en gång skull var sen, så fanns det inga parkeringsplatser vid stationen. Gah! Fick parkera en bra bit bort och springa för att hinna köpa biljett och hoppa på tåget. När jag kommer till sjukhuset så är väntrummet smockfullt med folk. Tänkte att det ändå inte borde påverka mig eftersom de lovat mig en fast tid denna vecka, men tiden gick och till slut kom en sköterska och berättade att de glömt mig. Två och en halv timme senare blev det min tur... Sen på tåget och nästan ytterligare två timmar senare var jag hemma, trött och hungrig. Nja jag är inte i form för att orka med såna här äventyr. Önskar bara jag kunde få nån dag att ta igen mig på. Visst, helgerna åker jag ju inte till Västerås, men då är det ju ändå inte lugnt med barnen hemma och en massa annat som ska göras. Ja ja, den 28 maj är det slut.

På väg hem från sista strålningsbehandlingen för den hör veckan. 7 av 25 gjorda. Personalen på strålningsmottagningen verkar tänkt om, de har fixat in mig direkt jag kommit till mottagningen. Ibland har jag t.o.m fått gå förbi kön. Har därmed hunnit med tåget hem och då har den här pendlarveckan gått rätt smidigt. Jag har åkt med tåget kl 10 och kommit tillbaka kl 15. Helt ok!

Nu är det långhelg och det ska bli så skönt! Sugen på att hitta på nåt kul med familjen.

Det har varit en riktigt intensiv period den senaste veckan. Mycket som har hänt som tagit på krafterna. Mycket oro för en av mina nära. Samtidigt började min strålningsbehandling för snart en vecka sen. Nu reser jag till Västerås VARJE dag i totalt sex veckor. Det tar nästan två timmar enkel resa med tåget. Strålningen tar ca femton minuter och sen två timmar hem igen. Dessutom har de så underliga tider på mottagningen så ibland har jag fått vänta flera timmar på att nästa tåg ska gå. Det är verkligen ett heldagsjobb det här, och vareviga dag. Jag är trött när jag kommer hem. Även fast jag har ofantligt mycket mer ork nu än under cellgiftsbehandlingen, så är jag inte på långa vägar som vanligt. Jag blir snabbt trött och när orken är slut då är den heeelt slut. Det kan gå från en minut till en annan. Hittade ett urklipp om tröttheten i och med cellgiftsbehandling. Tycker den förklarar på ett bra vis hur det är.

Själv strålningen känner man inget av och än så länge så har jag inga symtom av den heller. Man ligger i en jätteapparat som snurrar runt en och låter. Personalen gör det dom ska, men inget mer än så tyvärr. Har förklarat min pendlarsituation för dom, men de var inte särskilt villiga att göra några större åtgärder för att underlätta för mig. Tråkigt. De gör sitt jobb, punkt. Om det bara kunde förstå hur mycket det betyder när man som sjuk blir bemött med värme och förståelse. Hur svårt det är att klä av sig inför främmande människor när man själv inte hunnit bli bekväm med sin förändrade kropp. Främmande händer som tar i en flera gånger i veckan, ibland hårt och kallt som om man bara är ett arbetsverktyg eller med värme och försiktighet så som det borde vara.

Den 28 maj är jag klar och då dröjer det bara några dagar tills min svägerska och jag åker till Malta för några dagar med sol, shopping och god mat. Vad härligt det ska bli, Cia! Längtar.

Så här mysigt gjorde min storfamilj det för mig i lördags som en överraskning för att fira att mina cellgiftsbehandlingar är över. Underbar champagne och smarriga snittar! Tusen tack igen, bästa ni! ❤️