En helg full med kalas för vår fina Charlie som blir 7 år idag. Stora killen! Har varit lite orolig för hur jag skulle orka med denna helg men det blev ju en ganska bra timing. Jag hann göra operationen i god tid före och behandlingen hann inte starta. Jag har dock inte på långa vägar samma ork och får ont efter att jag hållit igång ett tag, men det kunde vara värre. Kompiskalaset tar vi, som sagt, när snön kommit och tajmat efter mina behandlingsdagar. Det känns viktigt för mig att så mycket som möjligt ska fungera som vanligt. Allra helst det som har med barnen att göra.

Igårkväll när jag slog in Charlies paket kom mörka tankar över mig igen. De kommer inte lika ofta på sistone. Men igår fick jag återigen känna av dödsångesten, och funderingar på om det var sista gången jag slår in paket till min stora pojke. Skulle jag bara få fira sju av hans födelsedagar. Jag vet ju nu att prognosen är bra och att de inte hittat någon spridning, så det är ju högst troligt att livet kommer att gå vidare. Men med denna sjukdom kommer nog dödsångesten finnas med mig under lång tid framöver. Har pratat om detta med min fina vän och kollega som för två år sen fick bröstcancer och nu är färdigbehandlad. Hon förstår mina känslor och säger att hon haft och har dessa känslor. Själv planerade hon för att fira sin sista jul för två år sen. Men så blev det inte tack o lov och idag mår hon bra. Kanske kommer ångesten att finnas där en lång tid framöver, kanske för alltid.

Ett tungt ämne, men inte på nåt vis något som påverkar mig i vardagen eller i min fight mot den här sjukdomen. En sak i taget med full koncentration på vad som kommer härnäst. Min vardag med familj, vänner och jobb ska vara precis som vanligt så långt det bara går. Jag är glad, stark och positiv!

Nästa grej är återbesöket mån den 8 dec, alltså om ca en vecka. Det blir ytterligare en milstolpe. Då ska jag ha möte med min läkare (som också opererade mig) samt onkologen. Då får jag svar på analysen av tumören samt behandlingsplanen. Jag vet ju redan att det blir cellgiftsbehandling och att den startar inom kort. Blir bra att få det mötet gjort också.

Men före det är det massor med kul grejer som ska hinnas med. Idag är det ytterligare ett kalas för Charlie. Imorgon ska jag börja jobba igen! Känns toppen! Och i helgen åker vi fyra systrar till Sthlm för att fira Nina 40 år med showen REA, middag på Wasahof samt mys hos Malin. Fast i omvänd ordning ;)   

Känner mig ännu starkare idag. Klart jag känner av operationssåret samt att jag är stel, men vilken skillnad mot för bara nån dag sen. Visst blir jag trött efter att ha hållit igång ett tag, men efter lite vila emellanåt så är jag igång igen. Kanske får jag nu skörda frukten av senaste halvårets löpträning.

Startade dagen med brunch hos fina vänner. Tusen tack Helen och Micke! Så skönt att få komma ut ur huset och bli bortskämd med go'fika och prat och skratt med vänner. Inget som gör så mycket för hälsan som det.

På kvällarna kommer alltid mörka tankar och rädsla för framtiden. Konstigt vore det väl om de inte fanns där alls. Behandlingen skrämmer mig inte. Jag vet att det kommer att bli tufft men det klarar jag. Värre med hur min familj påverkas av detta. Hur pojkarna ska klara det, att inte kunna vara där för dom lika mycket som annars. Hur Oliver ska orka att dra det stora familjelasset. Tvivlar inte på att det kommer att fungera, för det kommer det att göra, med vad blir konsekvenserna? Vad gör det med allas ork? Kommer vi alla vara trötta, ledsna och orkeslösa när våren är här? Vad vet man..? Man har inget förutom nuet. Just nu är det så här och det gäller att ösa på med omtanke och kärlek för att vaccinera sig mot vad som komma skall.  

Ännu en dag med bra nyheter. Börjar våga tro på att det går att få såna nyheter också. Det har varit så många dåliga nyheter de första veckorna så detta är underbart. Jag var på gynmottagningen idag på fm för att göra ultraljud på äggstockarna för att se om det finns nåt "skräp" där, men tack o lov var det rent. Hann få många paniktankar innan. Denna muterade gen gör att jag förutom bröstcancerrisken har även en ökad risk för äggstockscancer, upp emot 60% risk under en livstid. Det är ju också allvarligare då det är en sämre prognos där. Det blev en lång diskussion med läkaren som tyvärr inte gav så mycket. Han var otroligt svår att kommunicera med. Jag fick inte ett tydligt svar på någon av mina frågor, bara "nja", "kanske" och "eventuellt" på vad jag än frågade. Det enda som han var rätt tydlig med var att han rekommenderar att jag opererar bort äggstockarna. Men då jag inte på några veckor är återställd efter denna operation samt att cellgiftsbehandlingen startar direkt då, så kom vi fram till att operation inte är aktuell förrän i sommar som tidigast. Innan dess blir det undersökning varannan/var tredje månad.

Det känns hemskt tråkigt att behöva ta ställning och genomföra detta också... Önskar verkligen att det räckte med det jag redan har. Men risken är för stor så det är bara att bita i det sura äpplet ännu en gång. Konsekvenserna av att ta bort äggstockarna och därmed kastas in i klimakteriet endast 36 år gammal känns för j-igt, men så är ju den allmänna känslan just nu så skit detsamma. När man väger det mot risken av att bli sjuk igen och då kanske inte klara den kampen är valet enkelt. Vill leva många år till.

Andra bra saken med idag var att solen sken! När hände det senast?! Underbart. Jag gick ut för första gången på en vecka och stannade ute i fyra timmar. Lekte med Colin på fm och när min mamma slutat jobbet vid lunch så tog vi en promenad och sen en tur på stan. Tänk att lite frisk luft, solsken och motion kan göra att man känner sig tusen ggr starkare. Överlag har jag känt mig så mycket piggare idag. Det har verkligen vänt nu. Klart jag blir trött snabbt och är stel men inte alls som igår och dagarna före det. Äntligen!

Dagarna har sett ganska lika ut, mestadels har jag ont men ändå med stunder med mer ork. Idag vaknade jag dock med migrän. Aj! Har slarvat med min migränmedicin sen förra veckan. Det har varit så många tabletter att ta så jag har helt enkelt glömt bort mina ordinarie mediciner. Det fick jag paya för idag... Men efter att ha sovit fram till lunch och sen intagit en stark migräntablett så mår jag mkt bättre. Bättre än innan till och med. Känner mig så mycket rörligare i kroppen denna eftermiddag. Jag duschade och klädde på mig utan hjälp, stort!

Annars är det mycket funderingar på helgen och Charlies 7-årsdag. Tyvärr behöver vi dela upp det då jag inte orkar att alla kommer samtidigt. Vi kommer att ha kalas med Olivers föräldrar och syster på lördag, och mina föräldrar och systrar med familjer på söndag. Kalas för kompisarna får bli senare. Dels behöver jag bli lite starkare, och dels vill han ha snöskoterkalas så vi måste väl vänta in lite vitt guld ❄️ Det ska bli mysigt att få lite besök i helgen. Såklart önskar jag att jag var lite mer pigg, men vi får ta det som det är. Huvudsaken att min store lille kille blir firad! Älskade Charlie ❤️

Mentalt och fysiskt är det mycket upp o ned. Kan känna mig ok i kroppen för att nästa stund bli golvad av att kroppen inte orkar. Jag blir stel som en pinne, lemmarna vill inte följa mina instruktioner. Med detta följer humöret, jag blir irriterad och ledsen. Morfin är räddningen då. Det hjälper. Har svårt för att bara "stå ut" och hoppas att tiden går snabbt, men just nu är det nog det jag måste göra. Annars är mitt motto lite att hinna få ut det mesta av varje stund men det fungerar inte nu. Orken finns inte.

Får så mycket fint stöd av alla vänner. Underbara blommor med fina meddelanden, presenter, telefonsamtal, sms, mail. Jag känner mig så rik på kärlek. Det hjälper verkligen att veta att vi har så mycket kärlek runtom oss nu när det är såna tuffa tider.

Samtidigt blir jag så provocerad över folk som "krisar" över skitsaker. Speciellt på FB. För i h-e! Lyft blicken!

Hemma igen. Skönt! Hade en rätt bra dag ända tills eftermiddagen, då det plötsligt kändes som jag blev slagen i huvudet med en hammare. Svårt att andas, smärta, stelhet, trötthet och irritation i humöret. Smärtstillande fungerade inte. Sov en stund vilket hjälpte lite. Har nu tagit en morfintablett som jag hoppas kunna sova på. Mentalt blev det också jobbigt ikväll. Kroppen känns så annorlunda. En kroppsdel är borta och jag det känns bara fel. Men jag vet samtidigt att det är smärtan som mest gör mig ledsen och deppig. Imorgon är en annan dag... 

Hej från avd 14 och rum 13! Nu är det gjort! Bröstet är borta och tumören med det. Känns himla skönt att det är över. Det har gått bra tycker jag. Jag fick dock vänta fasligt länge imorse. De valde att ta en annan patient före mig och den operationen drog ut ordentligt på tiden. Då hann jag tyvärr bli ledsen och rädd men så snart jag kom in i operationssalen gick det snabbt. Och tjillevippen så var jag vaken och allt var klart. Vad myko det är att bli sövd! Som om ingen tid har gått. Och det bästa av allt: ingen spridning till lymfkörtlar eller lungor!! Så j-a underbara nyheter! Det ska tokfiras med champagne så snart jag kan! Det är ett löfte.

Sen jag vaknade har jag varit yr i bollen och trött av morfin men nu känns det också ok. Jag har knappt ont heller. Så skönt!

Ligger i en tvåsal med en äldre dam vid namn Rut som pratar gammeldags dalmål på ett sätt man sällan hör numer. Underbart!

Oliver har funnits med mig varje vaken sekund idag. Han är min klippa och stora stöd. Så stark även fast att han blev ledsen när han såg mig somna av narkosen. Nu har han åkt hem till boysen. Dom har hängt med mormor och morfar idag. Fick rapport från skogen där dom grillat och haft kul.

Tusen tack alla fina vänner och familj som hört av sig idag med stöttande ord och kärlek. Ni är så jädra underbara! Jag är så fulltankad av kärlek från alla jag känner. Att jag har så många fina människor runt om mig är helt otroligt!!

Imorgon är det dags att bli av med min ovälkomne gäst. Om ett dygn är jag opererad och förmodligen vaken. Försöker tänka på fredagen och att det då är över och jag förhoppningsvis får åka hem. Nervös är jag såklart. Skraj över att bli sövd och över att vakna och ha ont. Men torsdag den 20 nov år 2014 har ju trots allt bara 24 tim och dom hoppas jag går i racerfart.

Håll tummar och tår för mig!