Blir för varje dag lite piggare, men mest går det alldeles för sakta. Samtidigt som dagarna innan nästa cellgiftskur går alldeles för fort. Dubbelt.

Det börjar att bli väldigt jobbigt att se sig i spegeln. Tycker jag ser så mycket sjukare ut nu än för bara en vecka sen. Håret har glesats ur väldigt mycket. Det är numera svårt att dölja de mörka ringarna under ögonen med smink. Dessutom är jag liksom gul på ögonlocken. Ögonbryn och fransar har också glesnat ur. Känner inte igen mig själv. Jättekonstig känsla. Deppigt. Ledsamt. Kan inte acceptera det även fast jag inte kan göra nåt åt det. Vanligtvis när man känner sig ful kan man klä sig i nåt snyggt, sminka sig lite extra men vad gör man när det inte hjälper..? Man får slå bort det.

Hemma!!👏👏 Dock med taskig ork. Återkommer!

  Lång dag som gått i snigelfart. Blev isolerad på mitt rum. Får alltså inte gå ut ur rummet. Bara viss personal som får komma in här. Dom får inte ta in vad som helst här. Besök får man helst inte ha, men om man insisterar så bestämmer sköterskan. Alla förutsättningar för en kul period helt enkelt, NOT! Nädå, det har gått an ändå tycker jag. Har mest vilat och slötittat på tv. På sena eftermiddagen började jag känna mig piggare och efter varje timme har jag fått mer ork. Halleluja! Tidigt imorgon bitti tas nya prover och då hoppas jag att min känsla visar sig i provresultatet.

Har FaceTime:at med pojkarna därhemma, de har fortfarande hög feber och hosta. Känns inte alls bra att inte kunnat vara där. Oliver håller ställningarna bra såklart, men åh vad jag önskar att inte det här hände precis samtidigt. Imorgon tar MaPa över barnen så att Oliver kan åka på kundmöte. Hoppas hoppas dom är lite bättre tills dess.

Jahaja... då var man inlagd i Falun. Blev såklart smittad av Colin och fick snabbt hosta och hög feber. Åkte in igår till jourmottagningen. Fick antibiotika och åkte hem. Ett dygn senare, alltså idag vid lunch, hade det inte blivit bättre och febern steg för varje minut. Kl 14 tog jag tempen för femtielfte gången och blev minst sagt chockad när jag läser 40 grader! Gränsen för att åka in är 38 när man får dom här cellgifterna. Ringde onkologen och de sa att jag skulle åka in till akuten i Falun omedelbart. Pojkarna har båda hög feber och är riktigt risiga, så Oliver behövde stanna med dom och mamma fick skjutsa mig. Efter lång tid och många provtagningar, så fick jag höra att mina värden var dåliga och att jag skulle läggas in med antibiotika intravenöst. Inte kul! Ville bara hem till pojkarna. Bland det värsta man kan utsätta en mamma för, ta bort henne från sina sjuka barn. Nä fy! Men vad göra... jag inser också att det är allvarligt och att jag måste ha den här hjälpen nu. Ingen aning om hur länge jag blir här... Kan bara önska att det vänder snart så att jag får komma hem. 

Vilken taskig tajming! Colin och Oliver blev bara sämre under söndagen och natten. Hosta och feber på dom båda. Jag hade också en riktig skitnatt då jag var mer vaken än vid sömn. Så vi tre yrade runt medan Charlie sov sött. När klockan ringde 6.30 var jag besluten om att strunta i allt och bara sova vidare tills den första av oss vaknade av sig självt. Men sen väckte jag Charlie och smög upp för att hämta hans saker. Oliver och Colin sov vidare en stund, så Charlie fick påklädning och sin frukost i sängen. Lite extra måste han ju få när han sover sig igenom kaosnatten och är den enda som ska iväg på morgonen.

Oliver vaknade dock efter en stund och proppade i sig några alvedon så att han skulle klara första dagen på nya jobbet. Stackars! Charlie fick skjuts av moster till skolan och vips så var Colin och jag ensamma i huset. Den ena mer vissen än den andra. Sen dess har vi inte gjort många knop. Vid lunch ramlade en feberyr make in och direkt i säng. Nja denna dag gick väl inte till historien som en av mina bättre. 

S.Å S.J.U.K.T T.R.Ö.T.T Börjar att lära mig hur de närmsta dagarna efter kuren känns. Förutom de jobbiga biverkningarna av kortisonet så kommer tröttheten som ett brev på posten ganska precis ett dygn efter behandling. Har ju heller inte sovit många timmar per natt sen i onsdags pga kortisonet. Värmevallningar from hell hela nätterna och hjärtat slår i sjutusen.

Snön vräker ner idag och Oliver är ute med pojkarna. Colin har varit vaken med feber och hosta inatt. Otur! Taskig tajming med tanke på mitt dåliga immunförsvar just så här efter kuren. Hoppas verkligen att jag klarar mig. Imorgon ska jag ta första Zarzio-sprutan av de sju jag måste ta efter varje kur. Den hjälper mig att få igång produktionen av vita blodkroppar, då det är som sämst med det några dagar efter kuren. Kom igen nu kroppen, jobba!

Det är redan lunch och jag har inte lyckats med mer än att varit upp och tagit min första frukost (min vanliga coctail av mediciner) samt min andra frukost (smörgås och varm choklad). Laddar för min tredje, dvs en kopp kaffe. Men vad det ska bli av resten av dagen får jag nog återkomma med. Hade tänkt och önskat att Charlie och jag kunde gå på bio kl 14, men vi får se med den saken.

Tredje kuren och halva cellgiftsbehandlingen gjord. Har dock svårt att räkna halvtid förrän jag gått igenom denna gångs biverkningar. Det är först då jag på riktigt kan säga att halva tiden är gjord, dvs om ca två veckor. Men självklart känns det bra ändå och samtidigt läskigt att återigen behöva vänta in alla biverkningar.

Mamma var med mig idag och det var trevligt! Skönt med mammas stöd. Vi passade på att äta lunch efteråt och handla lite. Mysigt! På eftermiddagen överraskade Oliver mig med champagne. Och nu på kvällen hade han dukat fram schweizernöt och ostbågar. He knows me so well!

Nu ser jag fram emot en lugn helg utan planer. Ska bara ta igen tid med mina fina grabbar. Veckorna rullar på så snabbt med alla måsten och det blir sällan tid att umgås i det spontana. Japp så får det bli!

Skitdag igår. Bra dag idag. Som min vän Helen och jag konstaterade, jag är som det varannandagsvädret vi har just nu. Som tur är har jag bra dagar när det är bra väder. Igår hade jag ont i bihålorna och noll ork. Åkte till slut in till jouren, men ingen bihåleinflammation tyckte dom. Och idag mår jag ju bättre och orken har kommit åter.

Hållit igång hela dagen. Promenad i solskenet med mamma. Hämtat barnen i skolan (hundra år sen det hände) och bakat bröd. Love it! Imorgon startar det om igen... Provtagning på vårdcentralen, 16 kortisontabletter och mental förberedelse inför min tredje cellgiftskur på torsdag. Vill inte behöva gå igenom det igen! Jag vet att det är ett steg i rätt riktning, att det innebär halvtid och allt det där, men just nu känns det bara skit att behöva må så där dåligt i minst ett par veckor framöver. Illamående from hell, trötthet som inte liknar nåt annat, kortisonsvullen, smakförändring som gör att allt smakar illa, djävulsk värk etc etc. Ja ja... inte mitt val och ett nödvändigt ont. Och för dig som inte behöver gå igenom det här - njut av din dag ❤️