Det har gått bra idag. Jobbigt under resan till Falun men när jag väl var på plats kändes det ok. Det är en sån underbar personal på onkologen så man blir alldeles varm i hjärtat. Var lika nervös denna gång för att kroppen skulle reagera då cellgifterna kommer in i kroppen, men det gick bra även denna gång. Har fortfarande inte frågat om hur denna reaktion kan te sig, vill liksom inte veta.

Har mått bra under kvällen, inte känns av nåt alls än. Nu är det väl bara att vänta in trötthet och smärta😓 Huh!

Imorgon börjar skola och dagis igen, och jullovet är slut för denna gång. Blir bra för boysen att komma tillbaka till vardagen. Det har varit en tuff tid för oss alla fyra, och jag tror att det blir bra för dom att få vara i skolan där allt är precis som vanligt.

Dagen före kur nr 2. Känns väldigt dubbelt! Å ena sidan är det bra att få det gjort, å andra sidan vill jag verkligen inte behöva gå igenom detta igen. Men om jag klarar mig utan infektion denna gång, så blir det ju lättare. Hann i alla fall få några dagar med ork att kunna vara ute i friska luften och göra roliga saker.

Har nyss tagit de första 16 kortisontabletterna. Ångest. Man mår verkligen skit av den höga dosen, men det är ett nödvändigt ont.

Tack mamma för det fina smycket! Ska bära skyddsängeln imorgon. Nä dags att försöka få lite sömn innan morgondagens utmaning.

Åh så många fina kommentarer på förra inlägget! Tack alla!

Har haft en bra helg med mycket skoj och lite av ett normalt liv. Många pauser och vila dock, men det kommer väl vara det normala fram till april. Sur över min kala hjässa och att peruk är så förbannat obekvämt. Sjal är mycket skönare men då ser man ju så sjuk ut. Oliver är så go' som hela tiden säger att jag ser söt ut i min nya "frisyr". Känner mig vääääldigt långt ifrån söt. Stör mig samtidigt på att jag har så svårt att släppa detta. Fan att lite hår ska vara så jävla viktigt. Vill inte att det ska betyda så mycket! Har funderat fram och tillbaka på om jag ska lägga ut en bild på mig själv såsom jag numera ser ut. Jag vill göra det för min egen skull, men har inte vågat för att det känns så "naket" och utlämnande inför er som läser. Men så tänkte jag på vad det största skälet till varför jag skriver i bloggen, och det är ju för min egen skull. För att ha en dagbok över den här tiden i mitt liv. Så därför lägger jag ut den här bilden. Hoppas ni står ut! Så här ser jag ut nuförtiden:

Mår bättre efter den nya sortens antibiotika. Inom redan ett dygn började orken återkomma. Gårdagen blev dock jobbig. Nyårsafton då man ska vara glad och förhoppningsfull inför nya året. Kände bara där och då att jag ju inte har något att se fram emot med 2015. Det kommer med största sannolikhet bli det svåraste året i mitt liv. Ett år av elände, smärta, operationer, behandlingar. Men så klart också det året jag blir klar med detta elände. På eftermiddagen började plötsligt mitt hår att falla av. Helt utan förvarning lossnade stora tussar. Fy vad jobbigt det var. Idag var Nina här för att raka av mig det. Ville inte se mer hår falla. Det var stor ångest innan vi satte igång. Men när det väl var gjort kändes det mycket bättre. Klart det var en chock att se sig i spegeln, men nu hade jag övertaget och inget mer hår kunde falla av nu när jag beslutat att allt skulle bort. Har under dagen varvat mellan sjal, peruk och kalt huvud men kan inte bestämma vad som känns bäst. Eller minst dåligt rättare sagt.