Igår rök mitt långa hår. Etapp 1 avklarad. Måste stegvis kapa av det innan jag tappar det. Förmodligen är det borta efter jul eller i början av nästa år. Det kändes lite vemodigt när frisören kapade av min 1,5 dm långa tofs. Har haft långt så länge. Jag vet att det växer ut igen så det är ingen katastrof, det enda jag tycker är jobbigt med håravfallet är att jag då kommer att se sjuk ut. Jag ska dock snart boka tid för att prova ut en peruk så då kommer i alla fall känslan av hår och möjligheten att se någorlunda normal ut. Och om ett år har jag kanske mitt egna hår igen, om än i en väldigt kort frisyr. Fram tills dess kommer jag att matcha min käre make vad gäller frisyr 

Alltså så mycket kärlek jag fått på den här 1,5 vecka skulle räcka en evighet!! Jag har fått dom finaste meddelanden och telefonsamtal av dom runt om mig. Jag är helt tagen av all omtänksamhet. Dels delar dom min smärta och oro, vilket gör det lättare för mig att få vara ledsen och orolig. Dels får jag sån peppning och fina ord om hur de tror på mig och att jag kommer att fixa detta. Sen erbjuds jag både den ena och andra tjänsten - barnvakteri, middagar, samvaro ja allt möjligt. Jag tänker att viförmodligen behöver all tänkbar hjälp när min cellgiftsbehandling är igång. Det är guld värt att spara alla dessa erbjudanden för att plocka fram då det krisar.

Och som inte detta vore nog så har jag fått underbara blommor av mina vänner Marie och Kerstin. Ni är så fina! Mina kollegor har också skickat en ljuvlig bukett med en sån fin och rolig hälsning. Och Lina, min vän sen barnsben, gav mig häromdan ett armband med en påminnelse om budskap att vi finns för varann   Min underbara granne och nära vän Tania dök igår upp med ett stort paket med en fin lykta, sten med fin påminnelse samt choklad-te!!   

Och så har jag ju min fina familj! Pojkarna som är preciiis som vanligt - busiga, retsamma, kramiga, gnälliga, omtänksamma, bråkiga, roliga och helt underbara! Min fine Oliver som försöker så gott han kan trots oro, som alltid peppar och aldrig nånsin tvivlar på att detta ska gå vägen. Olivers föräldrar och syster som hela tiden kollar av läget och står beredda med hjälp så snart det behövs. Och så min storfamilj (känns för avlägset att säga "släkt") som inkluderar mina tre fina systrar med familjer och mina föräldrar som redan fått ställa upp med mycket barnvakteri vid alla läkarbesök och undersökningar.Vad gjorde jag eller vi utan ni min storfamilj?!

Så tacksam för alla nära och kära! Detta stöd har gjort allt lättare!