Känner mig ännu starkare idag. Klart jag känner av operationssåret samt att jag är stel, men vilken skillnad mot för bara nån dag sen. Visst blir jag trött efter att ha hållit igång ett tag, men efter lite vila emellanåt så är jag igång igen. Kanske får jag nu skörda frukten av senaste halvårets löpträning.

Startade dagen med brunch hos fina vänner. Tusen tack Helen och Micke! Så skönt att få komma ut ur huset och bli bortskämd med go'fika och prat och skratt med vänner. Inget som gör så mycket för hälsan som det.

På kvällarna kommer alltid mörka tankar och rädsla för framtiden. Konstigt vore det väl om de inte fanns där alls. Behandlingen skrämmer mig inte. Jag vet att det kommer att bli tufft men det klarar jag. Värre med hur min familj påverkas av detta. Hur pojkarna ska klara det, att inte kunna vara där för dom lika mycket som annars. Hur Oliver ska orka att dra det stora familjelasset. Tvivlar inte på att det kommer att fungera, för det kommer det att göra, med vad blir konsekvenserna? Vad gör det med allas ork? Kommer vi alla vara trötta, ledsna och orkeslösa när våren är här? Vad vet man..? Man har inget förutom nuet. Just nu är det så här och det gäller att ösa på med omtanke och kärlek för att vaccinera sig mot vad som komma skall.